“Man måste sätta människan först”

För 48 år sedan började Jan-Erik Eriksson jobba som sjukhuslärare på Lunds lasarett. Sedan har det rullat på med titlar såsom särskolechef och rektor och på senare tid handledare för personalgrupper och föreläsare. Dock kring samma ämne – barn och ungdomar med inlärningssvårigheter. Nu säger han själv att hans yrkesverksamma liv snart är till ända, men i veckan passade han på att hålla två halvdagsföreläsningar för lärarna på Guteskolan och Gutegymnasiet.

Har sättet att tänka kring barns och ungdomars diagnoser ändrats mycket genom åren?

– Ja, ojojojo! När jag började på 70-talet med detta trodde vi att vi visste allt – och det gör ju varje generation. Man pratade i stort om två typer av skolbarn som inte fungerade. Det var skolskolkarna och de som hade skolfobi och gemensamt för dem var att ingen av de ville gå till skolan. Deras problematik kan man känna igen hos de diagnoser som sedan slutet av 1980-talet kallats ADHD och autism.

Vad vet vi mer idag?

– Det är till exempel att problemen är mer pedagogiska än psykiatriska. Så med mer kunskap och med rätt bemötande hemma, i skola, på fritiden och senare på arbetsplatsen behöver det inte leda till psykiatriska problem.

Under föreläsningen tipsade du om fem punkter som pedagoger kan tänka på. Vilka var det?

– Det handlar om att man måste sätta människan först. Och att man måste skapa en relation. Det är grundläggande för all typ av inlärning med personer som har diagnoser. Annars kommer man ingenstans.

Se de andra punkterna i klippet nedan.